Många kvinnor känner att det de säger, vet och har varit med om inte tas lika seriöst som mäns åsikter, oavsett om det handlar om kontakter med sjukvården, skolan eller andra statliga organisationer. För mammor kan detta vara särskilt tydligt eftersom de ofta är de som känner sina barn bäst och vet vad de behöver, men ändå riskerar att inte bli tagna på allvar.
Kvinnor och vård
Studier visar att kvinnor ofta bemöts annorlunda än män när de behöver vård. Här är några exempel:
- Symptom ifrågasätts eller sägs bero på psykiska orsaker: Om kvinnor beskriver smärta, trötthet eller psykiska problem, är risken större att det förklaras med ”stress” eller ”känslighet” jämfört med män.
- Sämre undersökningar: Kvinnors sjukdomar kan upptäckas senare eller anses vara mindre brådskande, vilket kan påverka vården och hur det går i framtiden.
- Bristande information: Läkare kan tro att kvinnor inte behöver lika mycket information om behandlingar eller diagnoser, vilket kan göra det svårare för dem att ta hand om sig själva och vara medvetna om sin situation.
- Detta beteende är ofta omedvetet och beror på gamla fördomar: kvinnor anses ofta vara mer känslosamma, mindre logiska eller sämre på att fatta beslut än män.
- Forskning visar att kvinnors sjukdomstecken ofta inte tas på allvar av vårdpersonal. En studie i BMJ Open visade att patienter lättare tror att kvinnliga läkare är sjuksköterskor, även om de har samma kläder som manliga läkare. Detta tyder på att det finns en stark idé om vilka roller män och kvinnor ska ha inom vården, och att kvinnliga läkare inte respekteras lika mycket.
En annan undersökning har visat att kvinnor har 30-50% mindre chans än män att få sin smärta bedömd på sjukhus, och de får ofta vänta längre på att träffa en läkare. Dessutom är det mindre vanligt att kvinnor får smärtstillande medicin, vilket kan göra att de lider mer och under längre tid.
Forskningens partiskhet och undersökningar om NPF
Tidigare har mestadels män deltagit i medicinska studier och psykologiska tester. Det betyder att beskrivningar av sjukdomar och hur man undersöker dem ofta är baserade på hur män visar symtom. Till exempel visar forskning att kvinnor med ADHD eller autism ofta inte får rätt diagnos, eftersom deras symtom kan se annorlunda ut än hos män. Kvinnor kan vara bättre på att maskera och passa in socialt, dölja att de har svårt att koncentrera sig eller hålla problemen inom sig, vilket gör att vanliga tester inte fångar upp deras behov.
Detta betyder även att mammor som ser att något inte stämmer med deras barn ofta inte blir tagna på allvar. Deras oro kan avfärdas som att de överreagerar eller är känsliga, medan samma sak från en pappa eller någon som jobbar med barn oftare tas på allvar.
Varför kvinnor inte tas på allvar
Studier visar att kvinnor ofta behandlas annorlunda än män inom sjukvård och i skolan. Kvinnors och flickors symtom, särskilt vid NPF som ADHD och autism, kan skilja sig från mäns, men systemen för att utreda är mestadels gjorda efter hur män fungerar. Därför riskerar kvinnors synpunkter att avvisas.
Detta blir värre på grund av hur samhället ser på kvinnor och män: kvinnor ska vara ”emotionella” och ta hand om barn, medan män ses som logiska och bra på att bestämma. Om pappan är med på möten tas hans åsikter ofta mer allvarligt, även om det är mamman vet mest om barnets behov.
När kvinnor söker hjälp för NPF-diagnoser, granskas de ofta hårdare och måste visa att de verkligen har symtomen, mer än män behöver. Män får däremot ofta snabbare och tydligare hjälp med utredning.
Detta gäller inte bara NPF-utredningar. Forskning visar att kvinnor generellt får sämre vård, deras symtom tas inte på allvar och deras oro för sin egen hälsa ignoreras ofta inom vården. Detta är ett problem som gör att hela systemet blir mindre pålitligt och rättvist.
Det fortsätter även sen när mammor försöker söka vård för sina barn. Forskning visar att kvinnor som visar känslor som oro eller ilska när de pratar med vårdpersonal ofta kallas ”hysteriska mammor” eller ”för känslosamma”, vilket gör att folk inte litar på dem lika mycket.
Kvinnor som söker hjälp för sina barn med NPF upplever ofta att det de säger inte räknas. Kvinnors synpunkter eller vad de märker tas inte med i hur beslut fattas.
Varför är det så?
- Könsroller: Gamla idéer om vad som är typiskt för kvinnor och män kan påverka hur de som jobbar inom vård och skola ser på och pratar med kvinnor och män. Kvinnor ses ofta som mer känsliga och inte lika logiska, vilket kan göra att deras problem eller oro inte tas på allvar.
- Dålig kunskap: Många inom vård och skola vet inte om sina egna fördomar eller hur de kan påverka deras beslut och hur de pratar med kvinnor.
- Problem i systemet: Tidigare har mest män forskat och utbildat sig inom medicin och skola, vilket kan betyda att man inte förstår kvinnors speciella behov och synsätt lika bra.
Trots att vi har kommit långt med jämställdhet, finns det fortfarande stora skillnader i hur kvinnor och män bemöts inom sjukvården, skolan och av myndigheter. Studier visar att kvinnor ofta inte blir lika mycket lyssnade på som män, vilket kan vara skadligt för deras hälsa och hur de mår.
Vad detta innebär för barn och familjer
Om mammors oro inte lyssnas på kan barn med NPF få hjälp sent eller fel hjälp, vilket kan påverka hur det går i skolan, hur de utvecklas socialt och hur de mår psykiskt. Familjer blir stressade och frustrerade när deras kunskap och erfarenhet inte värderas av experter och åsidosatta. Detta händer om och om igen i många länder, ett system där kvinnors kunskap och vad de varit med om inte tas på allvar.
Vad kan man göra åt det?
Gör problemet känt, det är viktigt att visa att detta inte bara drabbar en person, utan är ett problem som finns inbyggt i skolan och vården.
Skriv ner och få hjälp, notera vad du ser och få andra vuxna, som lärare eller släktingar, att hålla med dig, så att mammans åsikt blir starkare.
För att få en rättvis bedömning kan det behövas påpekas i utredningar om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och på möten i skolan att testerna oftast är gjorda för män, och att kvinnor och flickor kan visa andra tecken.
Det är bra om pappor är med och engagerar sig. Även om mamman vet mest, kan det hjälpa om pappan är med och bestämmer, för att minska risken för att systemet omedvetet missgynnar.
Skolor och vård behöver lära sig mer om skillnader mellan könen och att inkludera alla. Forskningen måste också undersöka hur kvinnor och flickor upplever och visar sina symtom.
Att kvinnor och mammor ofta inte blir tagna på allvar är ett problem som rör hela samhället. Det påverkar barn, familjer och hur pålitligt systemet är. Det är viktigt att öka kunskapen, få stöd, skriva ner vad som händer och kräva förändringar för att skapa en mer rättvis vård och skola där alla känner sig inkluderade.