Att leva med autism eller ADHD i en värld som mestadels är gjord för ”vanliga” hjärnor betyder ofta att man i tidig ålder lär sig att dölja sitt sanna jag. Detta kallas maskering, och det handlar om att gömma sina utmaningar, sitt sätt att tänka och sina reaktioner. Man gör det för att passa in, inte sticka ut och undvika att bli bortstött. Det är som en överlevnadsstrategi i sociala situationer, och för många är det så vanligt att de knappt märker när de gör det längre.
Men att dölja sig har ett pris. Det leder till en tyst och långsam utmattning, en känsla av att aldrig riktigt kunna slappna av, och ett liv där man aldrig får vara sig själv fullt ut.
I det här inlägget ska vi titta närmare på vad maskeringn kostar, inte bara i teorin, utan också med fokus på de känslor, djup och vardagliga detaljer som ofta glöms bort när man pratar om diagnoser.
Men vad är maskering egentligen?
Maskering kan se olika ut för olika personer. För någon med autism kan det innebära att tvinga sig själv att hålla ögonkontakt trots att det känns jobbigt, eller att försöka kopiera andras kroppsspråk och sätt att prata för att verka ”normal”.
Detta är inte samma sak som att bara anpassa sig i sociala situationer, vilket vi alla gör till viss del. Maskering handlar snarare om att dölja sina verkliga känslor och reaktioner för att smälta in i en omgivning där man annars inte skulle accepteras. Det är en form av självkontroll som kräver otroligt mycket energi.
Många barn med autism eller ADHD börjar maskera sig tidigt, ofta redan i förskoleåldern. Det kan starta med små händelser: de märker kanske att andra barn skrattar när de gör något ”fel”, eller att vuxna blir irriterade om de ställer för många frågor, inte vill byta aktivitet, eller blir för högljudda.
Barn är väldigt uppmärksamma på hur andra reagerar. Därför kan de tidigt lära sig att deras naturliga sätt inte är okej och att det känns tryggare att hålla tillbaka, härma andra, och vara tyst. Det kan se ut som att barnet ”fungerar bra” utåt. Men inombords byggs en press upp, en känsla av att inte duga som de är.
Maskeringen fortsätter i vuxenlivet
Maskering kan bli ännu jobbigare i vuxenlivet. Då handlar det inte bara om kraven från skolan och föräldrarna, utan också från jobbet, relationer och samhällets förväntningar.
Att sitta i ett öppet kontorslandskap, le, småprata, svara på mejl och låtsas som att man inte är helt utmattad av ljud och ljus, det är maskering. Att vara på en middag och kämpa emot impulsen att resa sig, bara för att inte verka rastlös, det är också maskering.
Social, lagom intresserad och lagom duktig. Det kan också vara en fasad. För många känns det nästan som att leva ett dubbelliv, att man är en offentlig person som alla får se, och en privat som bara får uttryckas i ensamhet.
Den dolda tröttheten
En stor nackdel med att maskera är den osynliga trötthet det orsakar. Många berättar att de klarar av en arbetsdag, skoldag eller social tillställning genom att hålla ihop, men så fort de kommer hem rasar allt. Då kommer tårar, ilska och en total tomhet.
Det här är mer än bara vanlig trötthet. Det är en mental och fysisk utmattning som kan leda till ångest, depression och till och med utbrändhet. Studier visar också att autistiska personer som maskerar mycket har större risk för psykisk ohälsa.
Relationer som känns oäkta
Maskering påverkar också våra relationer. Om du ständigt spelar en roll för att bli accepterad, kan det vara svårt att veta om folk verkligen tycker om dig för den du är, eller bara för den du låtsas vara.
Detta kan skapa en känsla av ensamhet, även när du är omgiven av människor. Du kanske har vänner, kollegor eller en partner, men innerst inne undrar du: ”Skulle de fortfarande vilja vara med mig om jag slutade låtsas?”
Varför vi maskerar – rädslan som styr
Det är lätt att säga: ”Sluta maskera dig och var dig själv!” Men det är inte så enkelt.
Att bli avvisad, hånad eller missförstådd är något många med autism eller ADHD känner igen. Just därför blir maskering ett sätt att skydda sig, en försvarsmekanism mot en värld som inte alltid förstår.
Så länge vi inte har ett samhälle som är tillräckligt accepterande och inkluderande, blir maskering för många det enda sättet att klara sig socialt.
När fasaden rämnar
Ibland faller masken. Det kan ske när stressen blir överväldigande, omgivningen för rörig, eller helt enkelt när orken tryter. Det som då kan uppfattas som ett oväntat utbrott är ofta resultatet av timmar eller dagar av kämpig maskering.
För en del leder detta till ökad skam. De skäms över att ha tappat kontrollen och bestämmer sig för att maskera ännu mer noggrant i fortsättningen, vilket skapar en ond cirkel.
Vägen tillbaka till sitt sanna jag
Det finns dock en annan väg framåt, en väg där man gradvis vågar sänka garden och visa sitt autentiska jag.
Det kan börja med små steg: att våga tacka nej till en utekväll, att välja kläder man älskar även om de avviker från normen, att berätta för en vän att man har svårt med ögonkontakt. Om du tycker att är svårt att hålla ögonkontakt kan du börja i offentliga miljöer, när du betalar i kassan sluta tvina dig själv att hålla ögonkontakt med kassören. Ibland kan det vara enklare att börja med personer vi inte känner, bara för att bryta mönstret. Du behöver inte tvinga dig själv. Kom ihåg att maskering ofta är något vi gjort hela livet, så det är helt naturligt att det kommer ta tid att bryta. Låt det ta tid och ta små steg i taget. När det blivit en vana att inte hålla ögonkontakt i butiker kan du börja öva med kollegor eller vänner.
För en del blir diagnosen en vändpunkt. Att inse ”Det är inget fel på mig, min hjärna fungerar bara annorlunda” kan ge styrkan att slappna av lite.
Trygga miljöer är avgörande
För att kunna minska på maskeringen behövs också trygga miljöer, som arbetsplatser där man kan säga ”jag behöver en paus”.
Dra dig undan från relationer där du känner dig tvungen att dölja dina känslor, relationer där du riskerar att bli dömd om du visar vem du verkligen är. Det är inte meningen att du aldrig ska anpassa dig hela tiden, det gör vi alla ibland. Målet är att minska skillnaden mellan den du är på insidan och den du visar för andra.
Att leva mer äkta – eller med en lättare mask
Kanske är det omöjligt att helt sluta spela roller. Vi anpassar oss alla efter situationen. Men om du ofta gömmer dig bakom en mask på grund av NPF, kan målet vara att åtminstone lätta på den. Att inte behöva dölja allt, jämt.
Tänk att få känna: ”Jag duger precis som jag är.”
Friheten i att bli sedd
Att maskera sig tar hårt på oss. Det påverkar både kroppen, tankarna och våra relationer. Men det finns en fantastisk frihet i att våga visa vem man verkligen är och låta andra se det också.
Kanske börjar det just där med små stunder av mod, med människor som möter oss med vänlighet, i miljöer där vi kan andas fritt och vara oss själva.
Att vara helt och hållet sig själv kanske aldrig blir helt enkelt. Men varje gång masken får vila, varje gång vi släpper fram vårt sanna jag, tar vi ett steg mot ett mer äkta och hållbart liv.