Trichotillomani och dermatillomani är allvarliga tillstånd som kan ha en stor påverkan på en persons fysiska och psykiska hälsa. Trichotillomani innebär ett kompulsivt behov att rycka ut eller dra i sina egna hårstrån, vilket ofta leder till synliga fläckar med hårbortfall. Personen kan inte motstå impulsen, även om det medför smärta och skada. Hårryckandet kan ske från huvudet, ögonbrynen, ögonfransar eller andra områden på kroppen och kan vara selektivt och medvetet, eller ske utan att personen tänker på det.
Dermatillomani är ett liknande tillstånd, där personen istället har ett tvingande behov att plocka, klia, eller riva i sin egen hud. Detta kan resultera i sår, ärr, blödningar och andra hudskador. Personen kan sitta i timmar och plåga sig själv, driven av en stark, svårkontrollerad impuls. Ibland går det så långt att personen inte kan sluta även om det orsakar betydande smärta och skada.
Både trichotillomani och dermatillomani upplevs ofta som ett sätt att hantera underliggande känslor som oro, ångest eller frustration. Precis innan personen rycker eller plockar kan en stark rastlöshet, spänning eller ett oemotståndligt ”sug” infinna sig. Efter utförandet kan personen känna tillfällig lättnad, men efteråt infinner sig ofta skam, ångest och försök att dölja skadorna.
Trots stora ansträngningar att sluta har dessa patienter svårt att kontrollera sina tvångsmässiga beteenden. De kan försöka dölja sina handlingar, skämmas över sina symptom och isolera sig socialt. Det är viktigt att de får rätt stöd och behandling för att kunna bryta det självskadande mönstret.
Tvångsmässigt plockande av hud och hår, känt som trichotillomani eller dermatillomani, kan ske från i princip hela kroppen. Den vanligaste zonen är ansiktet, men det är också vanligt att plockandet sker på fingrar, armar, ryggen, benen och till och med könsorganen.
Denna kompulsiva beteendestörning kan ha en mängd olika konsekvenser för den drabbade. Rent fysiskt kan det leda till skadat, ärrat eller tunnhårigt hud, vilket kan vara smärtsamt och förfulande. Psykologiskt kan plockandet orsaka stark skamkänsla och leda till social isolering, då många undviker aktiviteter och sociala sammanhang där deras fysiska skador kan bli synliga.
Många upplever också en djup nedstämdhet och ett minskat engagemang i saker de tidigare tyckt om. Tvångsmässigt plocka på sig själv blir en slags ond cirkel, där behovet att plocka ökar i takt med skuldkänslorna och de fysiska konsekvenserna. Att bryta sig ur detta mönster kan vara otroligt svårt för den drabbade.