Kvinnors roll som huvudansvariga för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) som autism och ADHD är ett stort problem. Forskning visar att detta beror på rådande samhällsnormer och brister i stödsystemen. Kvinnorna förväntas ta en större emotionell och praktisk börda, vilket leder till högre stressnivåer jämfört med föräldrar till barn utan funktionsnedsättningar. Dessa förväntningar på kvinnan som den ”emotionellt ansvariga” gör att hon ofta osynliggörs i vården, där hon förväntas vara lugn, organiserad och emotionellt kompetent. Detta innebär att kvinnors behov och situationer inte uppmärksammas i tillräcklig utsträckning, särskilt när det gäller att få rätt hjälp och stöd för sina barn med NPF-diagnoser.
Kvinnor som har barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) möter ofta utmaningar när de försöker få det stöd de behöver. Deras oro riskerar att avfärdas som överdrivna eller kontrollerande, vilket gör att deras röster inte tas på allvar.
Forskning visar att vård och skola ofta brister i sitt bemötande av dessa mödrar. Deras klagomål eller önskemål om anpassningar för sina barn möts ofta med misstänksamhet eller trivialisering. Istället för att utreda barnets behov och vidta åtgärder, blir mamman ofta skuldbelagd och utpekad som problemet.
Ofta skuldbeläggs mamman och avfärdas som hönsmamma
Studier har visat att mammor till barn med NPF ofta känner sig avvisade eller misstänkliggjorda när de söker vård eller anpassningar. Personalen anser ibland att de är ”för krävande” eller att deras barn inte behöver så mycket stöd som mamman hävdar. Dessutom tenderar kvinnor som tar aktivt ansvar för sina barns hälsa att avfärdas som ”hönsmamma” eller för kontrollerande, vilket är en könsstereotyp som gör att deras oro lätt ignoreras.
Föräldrar till barn med autism eller ADHD står ofta inför betydande utmaningar när de försöker få skolan att tillhandahålla lämpliga anpassningar för sina barn. Denna situation blir ännu mer problematisk för kvinnor, då skolor och lärare ibland uppfattar dem som ”överbeskyddande” eller ”hysteriska”, särskilt när de enträget kämpar för att deras barn ska få det individuella stöd de behöver.
Forskning visar att mammor till barn med autism ofta upplever att skolpersonal inte lyssnar på deras åsikter eller tar sina barns behov på allvar. I stället betraktas de ibland som alltför krävande när det gäller särskilda anpassningar.
Enligt en svensk studie har mammor i högre grad än pappor svårigheter att få skolan att uppmärksamma barnens särskilda behov relaterade till neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Många mammor upplever att lärarnas bristande ansvar för att skapa en inkluderande miljö leder till att de själva tvingas bära ett större ansvar för att säkerställa att deras barn får rätt stöd.
Varför är det så svårt att få hjälp när man avviker från normen?
Föräldrar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) står inför särskilda utmaningar när de försöker navigera i systemet och få hjälp för sina barn. De kan möta ökad misstänksamhet från skolor och vårdgivare, vilket kan göra det svårare för mammorna att uttrycka sina barns behov på ett sätt som samhället förväntar sig. Samhällets bristande förståelse för individers olikheter riskerar att göra både barnet och föräldern osynliga.
För kvinnor med autism eller ADHD finns ytterligare problem. Problemet förstärks av att kvinnor med autism eller ADHD ofta diagnostiseras sent eller inte alls, vilket innebär att deras egna specifika behov försummas. När de sedan försöker få hjälp för sina barn stöter de oftare på motstånd från samhället, då deras neurokognitiva utmaningar inte tas på allvar. Troligen kämpar de hårdare för att deras barn ska få anpassningar när de själva vet hur svårt det är att gå igenom skolan utan rätt anpassningar.
Dessutom möter mödrar som både har NPF och har barn med NPF dubbel diskriminering. Deras försök att få stöd för sina barn försvåras ytterligare, eftersom skolor och vård inte förstår eller respekterar deras särskilda kommunikations- och sociala behov.
Att vara mamma kan vara ett svårt dilemma
Mödrar bär en tung börda. Kvinnor som är mödrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) hamnar ofta i en svår situation. Om de inte kämpar tillräckligt för att få hjälp till sina barn, riskerar de att bli anklagade för oengagemang. Men om de anstränger sig för att få stöd, kan de istället betraktas som överbeskyddande eller för krävande.
Bristen på stöd från pappor är en ytterligare belastning. Studier visar att mammor ofta tar ett större ansvar än pappor när det gäller att driva på för anpassningar och stöd för barn med NPF. När papporna är mer frånvarande i dessa situationer, tvingas mammorna inte bara bära den praktiska bördan, utan också ansvaret att kämpa för att få rätt hjälp.
Tyvärr präglas systemet av en bias mot kvinnor. Det tenderar inte bara att osynliggöra mammors ansträngningar, utan också att skylla på dem när något går fel. Om en skola misslyckas med att ge barn med autism eller ADHD rätt stöd, är det ofta mamman som får skulden, trots att hon kanske kämpat i åratal för att få den hjälp barnet behöver.
Kvinnorna osynliggörs och nonchaleras
Många mödrar kämpar för att få rätt stöd för sina barn. Forskning visar tyvärr att dessa kvinnor ofta osynliggörs, nonchaleras och till och med beskylls för att de försöker få lämplig hjälp. Normer kring moderskap, könsroller och allmän okunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar bidrar till denna problematiska situation. Följden blir att mödrar till barn med särskilda behov ofta möter ett system som snarare försvårar än underlättar deras situation.
För att bryta denna negativa spiral krävs en förändring i hur vi ser på moderskap, jämställdhet och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Skolor och vårdgivare måste bli bättre på att lyssna på kvinnors erfarenheter och deras barns specifika behov, utan att döma eller negligera dem.