Många föräldrar som jobbar heltid med småbarn märker att det är något som skaver. Trots att allt verkar fungera med lämning, jobb, hämtning och kvällsrutiner så finns det en känsla av att tiden aldrig riktigt räcker I dagens samhälle har det nästan blivit en outtalad regel att båda föräldrarna måste jobba heltid. Det är inte alltid ett val, utan snarare en nödvändighet för att få ekonomin att gå ihop. Lån, räntor, höga elpriser och bilkostnader gör att många kämpar för att få vardagen att fungera. Vi har vant oss vid tanken att det är så livet måste vara. Men när vi ser hur detta påverkar våra barn, inser vi att något har gått snett.
Vem jobbar vi egentligen så hårt för? För vems skull jobbar vi heltid? Är det för barnens skull, eller jagar vi en viss livsstil, ett stort hus och ett perfekt yttre för att imponera på andra?
Barn som växer upp på förskolan
Att båda föräldrarna arbetar på heltid har lett till att många barn tillbringar sina dagar så här: de lämnas på förskolan klockan sju och hämtas vid fem. Det innebär tio timmar borta från hemmet, varje dag. När de väl kommer hem är det dags för middag, dusch och läggdags. Föräldrarna får kanske en eller två timmar med sina barn, ofta fyllda med stress och tillsägelser om att ”skynda på”. Från det att de vaknar på morgonen tills att de går och lägger sig. Många föräldrar stressar sina barn på morgonen ”skynda dig”, ”vi blir sen”, ”vi hinner inte nu” och ”kom igen vi måste skynda oss”. Många föräldrar är fyllda av stress både vid hämtningar och lämningar.
De långa dagarna på förskolan betyder att barnen i praktiken tillbringar mer tid med sina pedagoger och klasskamrater än med sina egna föräldrar.
För många barn blir förskolan eller fritids nästan som ett andra hem, ibland till och med det första. Barnet kan börja knyta an mer till personalen än till sina egna föräldrar, och känna att de viktigaste personerna i vardagen inte längre är familjen. Det är just det som hänt när barnet inte längre vill följa med hem, när barnet hellre är på förskolan. Det är inte för barnet trivs så bra där eller har det så roligt. Det är för att det har blivit barnets första hem och barnet har knutit starkare band till sina pedagoger än sina egna föräldrar.
Föräldrarna som jobbar heltid säger att ”det går så bra”, att barnet ”har vant sig”. Men barn ska inte behöva vänja sig vid att deras föräldrar sällan är där. De kanske anpassar sig, men det har ett högt pris.
Heltid och det perfekta hemmet
Jakten på det perfekta hemmet verkar ha tagit över våra liv, ofta på bekostnad av vår tid. Många familjer lägger ner stora summor på att skapa ett hem som ser ut att vara hämtat direkt från ett inredningsmagasin. Med dyra kök, designermöbler och höga räntor som slukar en stor del av ekonomin, tvingas ofta båda föräldrarna att jobba heltid för att få det att gå ihop.
Men vi glömmer att fråga oss: gör vi verkligen det här för barnens skull? Är det viktigare med ett perfekt hem, eller med föräldrar som har tid och energi att vara närvarande?
Barnen bryr sig inte om hur trendig soffan är, om köket är nyrenoverat eller om golvet har rätt färg. De kommer inte ihåg räntor och amorteringar. Det de minns är när någon satt vid deras säng och sjöng, när familjen åt frukost tillsammans i lugn och ro, eller de där spontana utflykterna i skogen utan tidspress.
Vad går vi egentligen miste om när vi aldrig har tid?
Det största problemet är kanske inte bara att barnen tillbringar för många timmar utanför hemmet, utan att hela livets tempo har blivit ohållbart.
Med heltidsjobb för båda föräldrarna blir varje dag ett pussel av tidsscheman, där det sällan finns utrymme för spontana infall. När barnen blir sjuka uppstår problem, och det blir svårt att bara koppla av och vara tillsammans. Nu för tiden i vårt moderna samhälle finns ju ofta även möjligheten att vobba. Vilket innebär att vi inte ens är fullt närvarande ens när barnen är sjuka.
Barnen växer upp så fort. Åren flyger förbi i en dimma av lämningar, hämtningar, matlådor och läggdagsrutiner. Plötsligt undrar man vart all tid tog vägen.
Det känns som att vi alla har vant oss vid tanken att ett liv med närhet, lugn och tid inte är möjligt, eftersom vi känner oss tvungna att hålla samma höga tempo som alla andra.
Barn behöver inte perfekta föräldrar, de behöver närvarande föräldrar.
Ett vanligt missförstånd idag är att vi känner press att vara fulländade föräldrar. Vi tror att hemmet måste vara fläckfritt, köket skinande rent och vardagen så perfekt som ett Instagram-foto.
Men det är inte vad barnen behöver. De behöver inte föräldrar som klarar allt, fixar allt och hinner med allt. Istället behöver de föräldrar som är där på riktigt. Föräldrar som ser dem, lyssnar på dem och tar sig tid att stanna upp. Föräldrar som vågar säga nej till extra aktiviteter för att kunna vara tillsammans.
Jakten på perfektion är en återvändsgränd. När vi fokuserar på det, missar vi det som verkligen är viktigt.
Våga tänka om även om det känns ovant
Många säger att de inte har råd att jobba mindre. Ibland stämmer det säkert, för alla familjer har olika liv. Men ibland handlar det om vad som är viktigast.
Kanske kan vi bo lite billigare, acceptera ett hem som inte är ”perfekt”, eller välja en enklare semester istället för den dyraste. Kanske behöver vi stanna upp och fundera: vad vill vi egentligen ge våra barn?
Inget hem i världen, hur vackert det än är, kan ersätta tiden med sina föräldrar.
Vi behöver också fråga oss själva varför vi accepterat att barn ska ha så långa dagar. Varför är det något bra att säga att ”mina barn har vant sig”? När blev vi så vana att vi tycker det är starkt att barn orkar vara borta från sin familj hela dagen?
Den farliga tanken att barn inte påverkas av heltidsarbete
Ofta hör man: ”Barnen mår bra, de klagar inte, de gillar förskolan.” Och visst är det så att många barn trivs på förskolan, tycker om personalen och lär sig massor.
Även om barn vänjer sig och blir bra på att anpassa sig till långa dagar, betalar de ett pris. De lär sig gruppens regler och att hålla ut, men ofta kommer problem senare. Det kan visa sig som trötthet, stress, bråk hemma och svårigheter att hantera sina känslor. Barnen kan också börja känna sig osedda, eftersom de viktigaste timmarna av dagen spenderas någon annanstans.
Vad vill vi ge våra barn?
Vi behöver ställa oss själva en viktig fråga: Vad vill vi att barnen ska komma ihåg från sin barndom? Ska de minnas ett perfekt hem där föräldrarna alltid var stressade? Eller ska de minnas en tid fylld med skratt, prat och kärlek?
Barndomen är inte bara en väntan på vuxenlivet. Den är livet självt, just nu. Och vi föräldrar måste se till att samhällets krav inte förstör den.
Det finns ett annat sätt att leva
Det krävs styrka att gå sin egen väg och säga: ”Vi vill inte ha det så här.” Vi vill inte jobba heltid. Varje familj som vågar prioritera annorlunda bidrar till en förändring. Först när vi ifrågasätter det normala kan något verkligen förändras.
Kanske måste vi börja med de små valen. Välja ett enklare liv, våga släppa jakten på perfektion och säga ja till mer tid tillsammans, även om det inte alltid passar in i samhällets ramar.
Barnen behöver oss. Inte som utarbetade projektledare som ständigt är på språng, utan som människor. Som föräldrar. Som vuxna som är närvarande i deras liv.
Det ständiga kravet på att orka mer, prestera bättre och äga mer får oss att glömma vad som verkligen betyder något. Vi behöver inse hur detta påverkar våra barn och våga fråga oss själva: Måste du egentligen?