Har vi glömt att det finns något som kallas för dålig uppfostran? Nuförtiden hör man ofta påståendet att ”alla barn har ADHD”. Allt fler barn får diagnosen och mediciner skrivs ut i en rasande fart. Men vi ställer sällan frågan: när beror ett barns beteende faktiskt på ADHD, och när är det istället ett resultat av miljön, skärmar eller dålig uppfostran?
Detta är en känslig, men viktig fråga. Om vi överdiagnostiserar ADHD riskerar vi att missa de barn som verkligen har det. Samtidigt kan vi skapa ett samhälle där medicinering blir första lösningen, istället för att fokusera på barnets omgivning, dålig uppfostran och vardag.
Barn växer idag upp i en helt annan miljö än för bara tio år sedan, med videospel som Fortnite och Roblox som erbjuder ständig belöning, snabba händelser och starka visuella intryck. Många barn tillbringar timmar framför skärmen varje dag, vilket kan påverka deras koncentration, impulskontroll och sociala förmåga.
Det är lätt att förväxla detta med ADHD. Ett barn som ständigt matas med ny information och krav på snabba reaktioner, utan avbrott från sina spel, kan verka rastlöst, impulsivt och ha svårt att koncentrera sig. Precis som ett barn med ADHD.
En viktig sak att tänka på är hur vi uppfostrar våra barn
Barn som får för lite uppmärksamhet, tydliga regler eller konsekvenser kan börja bete sig på sätt som påminner om ADHD. De kan till exempel ha svårt att vänta på sin tur, få plötsliga utbrott eller sakna tålamod att avsluta saker de påbörjat.
Ofta beror detta inte på att barnet har ADHD från början, utan snarare på deras omgivning och vanor. Om dessa barn sedan får en ADHD-diagnos, medicin eller blir sedda som ”ADHD-barn”, riskerar vi att missa den egentliga orsaken till deras beteende.
Överdiagnostisering
Överdiagnostisering är en risk som blir tydlig med tiden. Om vården ger barn diagnoser för beteenden som egentligen kommer från skärmar, spel eller dålig uppfostran, kan det leda till problem.
De barn som verkligen har ADHD riskerar att inte få den hjälp de behöver eftersom systemet redan stämplat många barn som ADHD-fall. Dessutom kan barn utan ADHD felaktigt få medicin, vilket är onödigt och kan ha negativa effekter. Vi riskerar också att skapa en kultur där svårigheter snabbt ses som medicinska problem istället för att titta på barnets omgivning och situation.
Det är viktigt att hitta en balans. ADHD är en verklig diagnos, men vården måste göra en noggrann bedömning. Finns beteendet hela tiden och i olika miljöer? Finns det tydliga tecken på ADHD? Har föräldrar, lärare och barn fått strategier och stöd innan en diagnos övervägs?
Om svaren på dessa frågor tyder på att miljöfaktorer, skärmar eller uppfostran spelar in, bör diagnos och medicin inte vara det första man tar till.
Samhället är också orsaken
Det handlar också om vårt samhälle. Vi lever i en tid med mycket skärmar och snabba intryck. Många föräldrar använder skärmar för att barnen ska koppla av, vilket kan göra att de beter sig på sätt som liknar ADHD.
Det är viktigt att komma ihåg att diagnoser inte ska användas som en enkel lösning på svåra och mångfacetterade problem. I slutändan handlar det om att tänka efter ordentligt och se varje barn som en hel person.
Det är viktigt att komma ihåg att inte alla barn som är stökiga eller agerar impulsivt har ADHD. Anledningen till ett barns beteende spelar stor roll för vilka konsekvenser det får.
Skilja på barn med äkta ADHD
Barn med äkta ADHD: De här barnen har medfödda svårigheter att kontrollera impulser, fokusera och hantera sina känslor. Utan rätt hjälp kan de få problem i skolan, dåligt självförtroende och psykisk ohälsa. Även med kärleksfulla föräldrar och tydliga rutiner hemma kan dessa barn ha det tufft.
Barn med beteenden som beror på miljön: Barn som tillbringar för mycket tid framför skärmar, spelar mycket eller saknar tydliga gränser kan ibland uppvisa liknande beteenden som barn med ADHD. Om dessa barn felaktigt diagnostiseras med ADHD riskerar de att få medicin i onödan och bli stämplade. Dessutom tar det resurser från de barn som verkligen har ADHD.
Se skillnad på beteende och diagnos. För att undvika att för många barn får diagnosen ADHD och för att se till att alla får rätt hjälp, kan både föräldrar och skola tänka på följande:
Titta på beteendet över tid och i olika situationer: Är barnet alltid likadant hemma, i skolan och på fritiden, eller varierar det beroende på situation? Många barn med NPF och äkta ADHD varierar i olika miljöer. De kan bete sig på ett sätt i skolan och på ett helt annat sätt hemma. När skola och hemmet beskriver barnet kan det vara som två olika personer. Ett barn med dålig uppfostran tenderar att bete sig på samma sätt i alla situationer och oberoende av miljö. De beter sig otrevligt med alla vuxna, svär oavsett situation eller miljö, de beter sig aggressivt oavsett vem det är mot och oberoende av om de är hemma, i skolan eller på fritiden.
För att lättare förstå barnets beteende kan det vara bra att notera vad som händer, när det händer och i vilka situationer. Detta hjälper både föräldrar och vårdpersonal att hitta eventuella mönster.
Det är också viktigt att prata med skolan och lärarna. Fråga hur barnet fungerar i klassrummet, under rasterna och i gruppaktiviteter. Ofta ser de saker som föräldrarna inte lägger märke till hemma.
Vi behöver bli bättre på att förstå skillnaden mellan:
- Sådant som kommer från ADHD, som man är född med.
- Och sådant som beror på hur barnet har det hemma, hur mycket tid de spenderar framför skärmar och om de har tydliga gränser.
Om vi inte gör det, riskerar vi att:
- Barn som verkligen har ADHD inte får den hjälp de behöver, eftersom vi inte ser dem.
- Barn som egentligen inte har ADHD får en diagnos och medicin, fast de inte behöver det.
Sjukvården måste vara noggrann, titta på hela barnets liv och inse att inte allt handlar om medicin. Annars kan vi hamna i ett läge där vi ger diagnoser som en snabb lösning till stressade föräldrar som vill ha en quick fix, istället för att verkligen försöka förstå barnen.
Notera att vissa barn verkligen är i behov av medicin och att man inte ska dra alla över samma kant men det finns många barn som får medicin för att föräldern helt enkelt inte orkar jobba med beteenden på djupet eller där barnet inte har äkta ADHD och ändå får medicin.