Nyligen tittade jag på en barnfilm, Super Charlie. Den visas på bio och sägs vara ett kul äventyr för barn. Jag trodde den skulle vara lite knasig, lite skojig och barnvänlig. Men jag blev överraskad.
Det fanns vapen, bomber, bombhot och barn som behövde gömma sig. En karusell skulle sprängas.
Barnen i publiken, runt fyra till sex år, såg på medan våldet visades. Vuxna skrattade, som om det var gulligt, spännande och roligt. Men det är inte roligt.
Det är riskabelt.
Vi kallar det ”action”, men det påverkar barnens syn på världen.
Vi tror att barn inte påverkas så mycket, att det bara är film och att de inte förstår.
Men de förstår faktiskt. Och det de inte förstår med tanken, påverkar dem känslomässigt.
Det påverkar deras nervsystem och hur trygga de känner sig.
De vänjer sig vid att våld finns överallt.
Att någon kan ha ett vapen. Att det kan finnas bomber på lekplatser.
Att man ibland måste akta sig och gömma sig.
Varför mår barnen så dåligt nu för tiden?
Vi frågar oss varför barn har problem med att fokusera.
Varför de känner oro, får ryckningar, sover dåligt och blir arga.
Vi frågar på barnavårdscentralen, i skolan och hos barnpsykologer. Vi vill ha undersökningar och svar på vad som är fel. Vi söker efter brister hos barnet.
Kanske är det så att vi själva skapat de problem vi nu försöker lösa.
Jag tvivlar inte på att det finns barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det är en realitet. Men jag tror också att vissa barn helt enkelt kämpar för att klara sig i en värld som blivit alldeles för tuff, skrämmande och osammanhängande.
När en barnfilm som Super Charlie slentrianmässigt blandar in bomber, vapen och skräck som underhållning, då är det vi vuxna som måste reflektera. Inte barnen.
Vi riskerar att glömma bort en grundläggande sanning, barn påverkas av det vi visar dem. När vi presenterar våld och fara som något roligt, skapar vi oro, stress och misstro i deras innersta.
Och när de sedan reagerar på detta, tolkar vi felaktigt reaktionerna som medfödda defekter.
Vi måste skydda barnen från vår egen avtrubbade syn på våld. Vi har blivit så vana vid våld att vi inte längre reagerar. Men barn reagerar, och de borde göra det. När de gör det är det vår uppgift att lyssna, inte att försöka diagnostisera bort deras reaktioner.
Vi behöver en ny sorts barnkultur som tar barns trygghet på allvar. En kultur som inte döljer sprängladdningar bakom glitter och skämt, och som inte lär barn att skratt och fara hör ihop.
Barn förtjänar berättelser som bygger upp deras empati, inte deras överlevnadsinstinkt.
Det finns inga snabba lösningar.
Allt börjar med oss själva.
Med vad vi accepterar som ”lämpligt för barn”.
Och med vår förmåga att inse att vissa beteenden inte kommer från barnen själva,
utan från den värld vi har skapat åt dem.