Identifiering av DID-symptom
Dissociativ Identitetsstörning (DID) är en kontroversiell och ifrågasatt diagnos. Många inom psykiatrin och andra behandlingsområden är skeptiska och tror inte att diagnosen existerar. Det finns flera anledningar till detta, inklusive att vissa behandlare kan vara för ivriga att hitta diagnosen hos sina patienter och därmed feldiagnostisera dem. Vissa behandlare har till och med uppmuntrat patienter att utveckla dissociativa symtom när det inte finns någon grund för genuin DID. Det finns också fall av iatrogen DID, där behandlare har skapat DID hos personer som egentligen inte har det, och simulerad DID, där fall av DID har påhittats.
GENUIN DID
Det förekommer rapporter där behandlare har svarat med nyfikenhet och intresse när patienter visar potentiella dissociativa symptom och i det uppmuntrat patienter att utveckla ett dissociativt beteende i fall där det inte förekommer något sådant som grundar sig i genuin DID.
Det är inte ovanligt att behandlare reagerar nyfiket och intresserat när patienter visar tecken på dissociativa symptom. De kanske vill undersöka det närmare och se om det faktiskt är en diagnos av DID. Men ibland kan denna nyfikenhet och uppmuntran leda till att patienter utvecklar ett dissociativt beteende som inte grundar sig i en genuin DID-diagnos. Detta kan vara farligt, då det kan leda till att patienten tror att de har en mycket allvarligare diagnos än de egentligen har, vilket kan påverka deras liv och hälsa negativt.
IATROGEN DID
Ibland kan det också förekomma att behandlare omedvetet eller medvetet ”skapar” DID hos patienter som egentligen inte har det, vilket kallas iatrogen DID. Detta kan ske när behandlaren misstar ego-states, som är en naturlig del av alla människors personlighet, för att vara alter i DID. Detta kan leda till att patienten får en felaktig diagnos och felaktig behandling, vilket kan förvärra deras tillstånd.
SIMULERAD DID
Det finns också fall av simulerad DID, där personer påstår att de har DID trots att de egentligen inte har det. Dessa fall finns oftast inom rättsväsendet, där personer använder sig av kriterierna för DID för att undgå ansvar för handlingar och brott som de har begått. Detta kan leda till att personer som verkligen lider av DID inte tas på allvar och får den hjälp och behandling de behöver.
Troligen är en stor del av skeptisismen kring DID grundad i den sensationella uppmärksamhet som sjukdomen har fått, särskilt genom filmer som har gjorts om den. Men trots allt är DID en verklig och existerande diagnos.
- inkluderar tidigare misslyckade behandlingar,
- flera tidigare psykiatriska diagnoser,
- kroppsliga minnen,
- fluktuerande symptom,
- stora minnesluckor från barndomen,
- förvrängd tidsuppfattning,
- inkonsekvent fysiskt beteende och upptäckt av egendomar som personen inte minns köpt.
- amnesi,
- automatiskt beteende,
- primitiva beteenden,
- transtillstånd,
- förlamningar,
- epilepsiliknande anfall,
- hallucinationer,
- inre röster,
- psykosliknande symptom och fobier.
- Svårigheter vid diagnos inkluderar att individen är omedveten om sjukdomen,
- sekretess och förnekelse av symptom, hemlighetshållande av symptom,
- undvikande beteende och skam över förlorad tid.
- Dessutom försvåras diagnos av DID av kluster av symptom, närvaron av olika alter vid olika tillfällen och samexisterande psykiatriska diagnoser.