När samsyn saknas kan det som förälder vara oerhört frustrerande att se sitt barn kämpa, särskilt när omgivningen inte ser samma sak. Tänk dig ett barn med autism eller ADHD som upplever tydliga svårigheter hemma kanske i relationer, socialt samspel, självkänsla eller med vardagsrutiner. När du sedan försöker förklara detta för skolan, får du höra något helt annat: ”Men här går det ju bra! Han har ju kompisar.” Och där tar det stopp. Istället för att få stöd hamnar du i ett dödläge, där två olika världar krockar och ingenting händer. Jag vill därför betona vikten av en gemensam förståelse och hur du som förälder aktivt kan arbeta för att skapa den, även om du känner dig stämplad som ”besvärlig”.
När två olika bilder skapas hamnar barnet i kläm.
För barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är omgivningen väldigt viktig. Många barn klarar av att hålla ihop på skolan, anpassa sig och följa regler, men det kräver enorm ansträngning. Hemma släpper de garden. Där kommer reaktionen: ilska, utmattning, starka känslor, tårar. Eller så isolerar sig barnet, drar sig undan och orkar inte vara med och leka.
Det finns ett stort behov av hjälp, men eftersom barnets svårigheter inte alltid syns i skolan, misstolkas problemen ofta som att de bara handlar om familjen eller att de överdrivs. Det är vanligt att höra ”Vi märker inget av det ni berättar” eller ”Han har ju vänner och verkar må bra i klassen”. Detta kan leda till missförstånd och i värsta fall, brist på förtroende och konflikter.
Ofta handlar det inte om att vi inte vill hjälpa, utan snarare om att vi inte ser situationen på samma sätt.
Varför behöver vi samsyn
Samsyn betyder inte att vi måste tycka likadant om allt, utan att vi förstår varandras perspektiv.
Ibland missförstår man och tror att skola och föräldrar måste vara eniga om precis allt. Men det handlar istället om att förstå varför den andra parten upplever situationen som den gör, även om man inte själv har sett det. Det är en gemensam förståelse för barnets situation, både i skolan och hemma.
Samsyn skapas när skolan exempelvis säger: ”Vi ser att Lisa verkar klara sig bra här, men vi förstår att det kräver mycket av henne och att det får konsekvenser hemma”. Och när föräldrarna kan svara: ”Vi förstår att ni ser att hon är stabil under lektionerna, men vi vill visa er vad som händer efter skolan och hur det påverkar hennes välmående”. Det är denna gemensamma bild som gör att vi kan ge Lisa rätt stöd.
Ibland behöver man ändra taktik, särskilt om man känner sig som ”den jobbiga föräldern”.
Många föräldrar försöker länge att vara lugna, tydliga och argumentera med fakta. Men om man ständigt blir avvisad, kan frustrationen ta över. Tonen blir hårdare och kraven tydligare.
Det är frustrerande när man upplevs som ”jobbig”. Oavsett hur rätt eller viktigt det man säger är, blir det inte lyssnat på.
Byt taktik och skapa samsyn för att komma framåt
Det kanske känns orättvist, och det är det ibland, men i vissa situationer behöver man byta taktik. Inte för att ge upp, utan för att faktiskt öka möjligheten att nå fram med sitt budskap. Istället för att direkt kräva svar ”Vad ska ni göra åt det här?” så kan man börja med mer öppna och samarbetsvilliga frågor:
”Jag tror vi behöver se situationen från samma håll, kan vi titta på det tillsammans?”
”Kan vi komma fram till ett sätt att förstå hur saker fungerar både i skolan och hemma, så vi har samma information att utgå ifrån?”
”Vad vore ett bra första steg för att förstå varför vi ser så olika på det här?”
Ibland handlar det om att få skolan att känna ett gemensamt ansvar för frågan, istället för att bara reagera på den.
Men hur skapar man egentligen denna samsyn?
Hur skapar man en gemensam bild av ett barns situation? Här är några användbara strategier:
- Skriv ner vad som händer hemma, noggrant och tydligt.
Istället för att bara prata om saker som händer, skriv en enkel dagbok under en tid. Notera vilka bråk som uppstår, när barnet drar sig undan, hur lång tid läxorna tar och vilka sociala situationer som undviks. När skolan får ta del av detta på ett organiserat sätt, blir det svårare att ignorera problemen. - Föreslå regelbunden uppföljning.
Istället för ett enstaka möte, be om flera korta möten (till exempel var fjärde vecka). Då kan ni tillsammans följa barnets utveckling både hemma och i skolan. Det hjälper er att bygga en helhetsbild över tid, istället för att bara se enskilda ögonblick. - Välj dina ord noggrant.
Undvik att säga saker som ”ni ser inte” eller ”ni vägrar att förstå”. Försök istället med: ”Jag upplever att vi ser olika saker” eller ”Det verkar som att barnet beter sig olika i olika situationer”. - Ta hjälp av elevhälsan, på rätt sätt.
Be elevhälsan att titta på barnet i sociala situationer (till exempel på rasten eller under grupparbeten). Men se till att de också frågar om hur barnet återhämtar sig hemma, hur trött barnet är efter skolan och hur barnet mår känslomässigt. Då kan skolans bild kopplas ihop med barnets hela liv.
Istället för att lägga skulden på någon, kan vi fokusera på att hjälpa personen tillsammans. För att lyckas med det, behöver vi först förstå varför vi har så olika syn på situationen.
När skolan och föräldrarna äntligen är överens börjar det riktiga arbetet.
När alla ser samma sak kan man hitta lösningar som verkligen hjälper. Till exempel, ett barn som ”ser ut” att ha kompisar kanske bara följer med andra utan att själv ta initiativ till lek. När man upptäcker det kan skolan hjälpa barnet genom att ordna lekar i par, rollspel eller extra stöd under rasterna. Eller, om ett barn orkar vara med i skolan men blir helt slut hemma, kan det behöva kortare dagar, tydliga pauser eller anpassningar under jobbiga aktiviteter.
När alla jobbar tillsammans blir det lättare att prova olika saker och ändra dem om det behövs. Man börjar prata samma språk. Istället för att föräldern måste bevisa att något är fel, kan man tillsammans säga: ”Vi ser att det tar mycket energi och att det påverkar hur barnet mår efter skolan, hur kan vi göra det bättre?”
Men vad händer om det inte fungerar?
Ibland vill eller kan skolan inte samarbeta, även om man försökt prata lugnt och lösningsfokuserat. Då kan man behöva göra det mer formellt. Det kan betyda att man skickar en skriftlig begäran om hjälp enligt skollagen, ber rektorn att ta in elevhälsan, eller som sista utväg kontaktar chefen för skolan. Även då är det viktigt att vara tydlig och saklig.
Det handlar om saker vi ser hemma, vad skolan har sagt, och att vi har bett om hjälp för att komma överens om hur vi ska göra, men utan resultat.
Målet är inte att ”besegra” skolan, utan att lyfta fram att barnet har rätt till stöd och att det kräver att alla förstår det. När det blir en fråga om rättigheter (och inte bara en åsiktsfråga) förändras hela samtalet.
Det är viktigt att komma ihåg att barn med NPF behöver vuxna som ser hela bilden, inte bara det som händer just nu. Tyvärr dröjer stödet ofta för att vuxna inte förstår varandra. Föräldrar som tidigt larmar om att deras barn inte mår bra, uppfattas ibland som att de överdriver, ända tills problemen växer sig så stora att ingen längre kan blunda för dem.
Men så behöver det inte vara. Om vi tidigt strävar efter att förstå varandra bättre, genom att vara noggranna med dokumentation och ställa frågor med öppet sinne. Involvera elevhälsan på rätt sätt och visa att vi vill lösa detta tillsammans kan vi nå framgång mycket snabbare. När skolan och hemmet har en gemensam bild av situationen, blir det lättare att hitta rätt stöd. Då kan vi ge hjälp som verkligen gör skillnad, både i skolan och i barnets liv i stort.