Vi brukar säga att dagens barn är känsligare, mer oroliga och har svårare att koncentrera sig, sova, hantera problem, lyssna och vänta. Och det är sant, åtminstone vid första anblicken. Barn visar tecken på stress oftare än förr. Allt fler får diagnoser, och både vårdcentraler och barn- och ungdomspsykiatrin har svårt att klara trycket.
Men tänk om vi ser det från en annan vinkel? Tänk om det inte är barnen som har förändrats, utan snarare världen de växer upp i?
Vi lever i ett samhälle som är så uppkopplat, splittrat och högljutt att till och med vi vuxna har svårt att hänga med ibland. Vi lyssnar ständigt på något i våra hörlurar, scrollar för att koppla av, shoppar för att dämpa känslor och har notiser påslagna för att inte missa något men ändå tappar vi bort oss själva. Och mitt i allt detta växer våra barn upp. Barn som tidigare formades av berättelser, ögonkontakt, stunder av tystnad och vardagliga händelser, möter nu en verklighet där nästan allt sker på skärmen, i snabb takt, med kort uppmärksamhet och maximal stimulans.
Det kanske inte är barnen som bör anpassa sig
Vi kallar dem sköra. Men kanske är de bara mänskliga i ett samhälle som har glömt hur man är det.
Det är inte barnen som har tappat tålamodet. Det är vi som har tagit ifrån dem möjligheten att öva sig på det.
De har vuxit upp i en värld där vuxna ofta är frånvarande, hemmet präglas av stress och tiden ständigt är otillräcklig. Skärmen har blivit både deras barnvakt och ett sätt att fly verkligheten. De har helt enkelt anpassat sig till de här förhållandena.
När vi märker att barn har svårt att vara stilla, lyssna klart eller vänta, är det kanske inte deras förmåga det är fel på, utan miljön runt omkring dem. Barn är inte skapade för att leva i ett ständigt högt tempo. De behöver lugn och ro, utrymme, en känsla av mening och tid för samspel. Men idag växer allt fler barn upp i miljöer som saknar det här: för få vuxna, för mycket stress och för lite närvaro. Det är där problemet ligger. Vi kallar det ”psykisk ohälsa”, men det kanske egentligen är en sund reaktion på ett samhälle som blivit för tufft. Kanske är det vi vuxna som borde få diagnosen först.
Barn är känsliga
Barns problem kan ofta handla mer om för mycket stress än om något fel inuti dem. Tänk på dem som känsliga antenner som reagerar när något inte stämmer. När barn har svårt att koncentrera sig, leka med andra eller hantera sina känslor, är det lätt att tro att det är något fel på dem. Men tänk om det istället är ett rop på hjälp, ett tecken på att något i deras omgivning inte fungerar? Kanske har vi pressat in dem i ett system som inte passar dem, där tid för att tänka, ta det lugnt och leka har försvunnit, och ersatts med fullspäckade scheman, massor av intryck, krav och skärmtid.
Vi vuxna kan säga att vi är stressade, trötta eller överväldigade, men barn har inte samma ord för sina känslor. Istället visar de det genom sitt beteende. De springer runt, skriker, har svårt att kontrollera sig, sover dåligt och känner oro eller ångest. De reagerar utåt eller inåt. Och ofta försöker vi bara få barnet att sluta, istället för att ändra på det som stressar dem. Vad händer med en generation barn som aldrig får vila, som aldrig får uppleva lugn och ro utan att bli distraherade?
Vem är det egentligen det är fel på?
Kanske är det inte barnen som behöver ändra sig. Kanske borde vi tänka om vad vi ser som ”normalt”. Vi har byggt ett samhälle utan plats för avvikelser, varken för vuxna eller barn. Men barnen har inget val. De kan inte bara kliva av. De formas av samhället. Nu när vi jämt pratar om anpassning, borde vi stanna upp och fundera på vem som ska anpassa sig till vem.