Det finns en speciell tomhet som uppstår när ett barn känner sig ensamt, trots att det ständigt får höra att det inte är det. Det är när barnet upprepade gånger försöker visa att det inte har någon att leka med, men vuxna svarar med fraser som: ”Men du har ju massor av vänner!”. För barn med NPF, som autism eller ADHD, är detta särskilt vanligt och extra skadligt.
Skolan ser ett barn som umgås med andra på rasterna, som rör sig i gruppen eller sitter bredvid någon i klassrummet. Hemma möts föräldrarna av ett barn som säger: ”Ingen vill leka med mig.” Och när barnet vågar berätta om sin ensamhet i skolan, möts det av välmenande, men i grunden falska, försäkringar:
”Men du är ju aldrig ensam, du är alltid med de andra.”
”Jag såg ju dig leka med Adam och Erik igår.”
”Visst tycker de om dig.”
Det låter stöttande vid första anblicken, men i själva verket blir det en form av gaslighting. Barnet får höra att det har vänner, fastän dess upplevelse varje dag är den rakt motsatta. Konsekvensen blir att barnet börjar tvivla på sin egen verklighet.
Att vara med betyder inte att man känner sig som en del av gemenskapen.
Man kan stå mitt i en grupp och ändå känna sig totalt ensam
De anstränger sig för att smälta in. De härmar andra, lyssnar noga, skrattar i samma stunder och gör allt för att inte sticka ut. Men sällan får de frågan: ”Vill du vara med?” eller ”Vad vill du leka?”.
De är med, men aldrig bjudna. De verkar ”sociala”, men bara som åskådare i gruppen.
Även om det kan tyckas vara en liten sak, är skillnaden enorm för barnet:
Skolans syn: Barnets känsla:
”Han är med på rasterna” ”Jag hänger bara med dem så jag slipper vara själv”
”De pratar med honom” ”De pratar, men ingen lyssnar på mig”
”Han är aldrig utanför” ”Jag får aldrig vara med och bestämma”
När vuxna säger ”men du har ju vänner” fast barnet känner sig ensam, lär sig barnet något som är både svårt att se och farligt:
”Om jag känner mig ensam, men de vuxna säger att jag inte är det, då måste det vara fel på mig.”
Barnet börjar ifrågasätta sina egna känslor och tänka:
- ”Jag kanske missförstår allt.”
- ”Jag är nog bara överkänslig.”
- ”Det är väl bara jag som inte förstår hur vänskap fungerar.”
Långsamt börjar de tvivla på sina egna upplevelser och vad de själva känner.
Barn med autism känner sig ofta osäkra i sociala situationer. Om vuxna då säger emot deras upplevelser, blir de ännu mer osäkra:
- Kan jag verkligen lita på mina känslor?
- Vad händer med barnets självkänsla?
När man ständigt får höra att ”allt är bra” fast det inte känns bra, börjar man att må sämre. Det kan leda till:
- Sämre självkänsla (”jag är nog bara konstig”).
Det är vanligt att barn känner att ingen förstår hur de egentligen mår och därför slutar berätta. Ofta känner de sig mer isolerade, som om de är helt ensamma med sina problem. De kan också börja misstro vuxna och tänka att de bara vill höra positiva saker och inte lyssnar på vad som verkligen är fel. Till slut leder detta till att många barn slutar prata om sina känslor helt och hållet.
Hur kan vi vuxna bäst hantera sådana situationer?
För att stärka barnets självkänsla och skapa förtroende är det viktigt att vi (både i skolan och hemma) bekräftar deras upplevelser, även om de skiljer sig från vad vi själva ser.
Det kan låta så här:
- ”Jag förstår att du känner dig ensam, även om jag ser dig tillsammans med de andra.”
- ”Vad skulle göra att det kändes mer som en riktig vänskap och inte bara att du hänger med?”
- ”Finns det någon du skulle vilja vara med, men inte riktigt vågar fråga?”
Du kan också försöka vara mer konkret med barnet:
”När du är med de andra, pratar de med dig eller är det mest du som pratar med dem? Får du vara med och bestämma ibland? Hur känns det då?”
Detta hjälper barnet att förstå sina känslor och visar att vi vuxna tar dem på allvar.
Hur förklarar man detta för skolan?
Om skolan bara ser det som händer på ytan, kan vi hjälpa dem att se djupare. Här är några exempel på hur du kan formulera dig under möten:
”Vi ser att han är med i gruppen rent fysiskt, men han berättar att han aldrig får vara med och bestämma eller blir inbjuden. Det är en stor skillnad mellan att bara vara med och att känna sig delaktig.”
få en tydligare uppfattning om ifall det verkligen är vänskap det handlar om.”
▪️”När han kommer hem berättar han: ’De bara lät mig hänga med.’ Vi inser att han behöver hjälp att aktivt bli inkluderad, inte bara finnas i närheten.”
Ofta räcker det med att skolan uppmärksammar dessa detaljer för att se hur skör känslan av att vara delaktig egentligen är.
Konkreta saker skolan kan göra
För att motverka känslan av osynlig ensamhet kan skolan ordna guidade aktiviteter i par eller grupp där alla får en tydlig roll, så att barnet aktivt blir inkluderat. Man kan också ge barnet en ”kompis” vars uppgift är att se till att inkludera barnet i lekar och aktiviteter. En pedagog kan också följa med under en rast för att se om barnet tar initiativ eller bara följer med de andra. Viktigt är också att prata med hela klassen om vad det egentligen betyder att vara en vän, och inte bara att vara i samma grupp.
Och framför allt, lyssna på barnet när det säger att det känner sig ensamt, även om det inte ser ut så i vuxnas ögon.
Ifrågasätt inte barnets upplevelse
Det är väldigt svårt för ett barn att få sina känslor ifrågasatta av vuxna som vill väl. När vi säger ”Du har ju vänner” men barnet känner sig ensamt, skapas en konflikt mellan barnets upplevelse och vår syn på verkligheten. Denna konflikt skadar barnets självkänsla, sakta men säkert.
Vi vuxna, både hemma och i skolan, måste våga se det som inte syns vid första ögonkastet. Det börjar med att ta barnets ord på allvar, utan att försöka trösta bort känslan eller ersätta den med vår egen tolkning. Istället kan vi säga: ”Om du känner dig ensam, då måste vi utgå från det.”
… tillsammans hitta ett sätt att göra skillnad.”
Äkta engagemang handlar inte bara om att synas. Det handlar om att verkligen känna sig som en del av helheten.