För att få diagnosen adhd måste man uppfylla vissa specifika kriterier. Dessa kriterier bygger till stor del på forskning om hur uppmärksamhetsproblem och överaktivitet påverkar pojkar. Men hos flickor med adhd tar sig dessa svårigheter ofta andra, mer subtila uttryck.
Istället för att springa runt och vara impulsiva, kanske flickor med adhd pillar på saker, biter på naglarna eller pratar högt och mycket. De verkar mindre störande för omgivningen än pojkar och kan till och med vara supersociala och gränslösa. Flickor med adhd är ofta skickliga på att dölja sina svårigheter, men det kan kräva mycket ansträngning.
Detta innebär att skolan ofta inte märker flickornas adhd problematik lika tydligt som pojkarnas. Detta kan leda till att flickors svårigheter ofta bedöms som mindre allvarliga än pojkarnas. Istället tolkas kvinnors och flickors svårigheter ofta utifrån andra förklaringsmodeller, som personlighetsdrag eller brister i miljön.
Föräldrar kan ofta upptäcka symtom på adhd som skolan missar, som starka känslor och utbrott, svårigheter med mat, sömn och kompisar. När man ska ta ställning till om en adhd-utredning ska göras är det viktigt att ta hänsyn till flickornas egna beskrivningar av sina svårigheter.
Att ha svårt med relationer och kamrater är vanligt för både pojkar och flickor med adhd, men det finns vissa sociala svårigheter som verkar vara mer vanliga hos flickor och kvinnor. Detta kan till viss del förklaras av olika sociala förväntningar på pojkar och flickor. Flickor med adhd kan till exempel ha svårt att förstå sociala spelregler och att tolka icke-verbala signaler, vilket kan leda till missförstånd och konflikter i relationer.
De kan också ha svårt att hantera känslor som ilska och frustration, vilket kan göra att de reagerar oproportionerligt starkt i sociala situationer. Det är därför viktigt att ta hänsyn till dessa faktorer när man bedömer om en adhd-utredning är nödvändig för en flicka.
